lovelivelaugh

Jag ångrade mig, jag vill inte blogga här.
Ni hittar mig här:
http://will.blogg.se

Varför kan jag inte sluta tänka på dig? Har filmen på datorn nu. Den vi började se men aldrig hann se klart för att vi hellre ville se varandra i ögonen, viska vackra ord. När jag sätter på den kommer det att vara oundvikligt att tänka på dig. Jag vet att jag kommer se dig le då scenerna du log åt spelas. Jag vet att jag kommer påminnas om exakt när du kysste min kind, exakt när du tog min hand, jag vet att jag kommer att påminnas. Filmen är inte romantisk, den är inte spännande, den är simpel, det är en tecknad film, någonting som får mig att tänka på dig. Tecknat är inte verkligt, det var kanske inte vi heller på ett sätt. Känslorna var äkta men var vi det? Nu ska jag se den. Jag vet inte varför egentligen, jag vet ju hur mycket jag kommer att tänka på dig. Jag vet ju hur mycket jag kommer att lida av det, hur mycket jag kommer sakna. Ändå gör jag det, kanske bara för att få känna någon slags närhet till dig. Jag saknar dig.

Even the best fall down sometimes.
But I'm right here ready to help you.

Imorse så fick jag prestationsångest. Min lärare tog mig utanför rummet för att tala om för mig att hon såg vilken ångest jag fått. Saken är den att jag börjar svamla, prata om samma saker gång på gång, och så vidare. Det blir så, när jag blir stressad för att jag vill prestera bra. Jag gillar det inte men jag kan inte hjälpa det. Det är som en sjukdom, typ.

Annars var det en bra dag med morgonfika på waynes, mer fika, skratt och deeptalk.

Orkar inte engagera mig i outfitval idag därför blev det vad som skådas ovan.
Idag är det tal på schemat, vet knappt vad jag ska prata om. Känns ju riktigt bra. Blir improvisation som alltid.

Mitt hjärta smärtar sådär olidligt starkt. Sådär mycket så att jag vill lägga mig på golvet och kräla mig till närmaste utväg långt bort ifrån livet. På något underligt sätt vande jag mig vid att ha honom nära, även fast det inte var särskilt ofta jag hade det så. Det var som om att min hjärtrytm hittat ett hjärta med en rytm som passade, som om att mina lungor hade hittat lungor som utvidgades i samma takt, som om att mitt blod hittat blod som pumpade i samma hastighet. Känner ibland att jag överdriver, han hade all rätt att inte ta det lika seriöst som jag gjorde. Ord uttalades inte riktigt angående hur vi skulle agera, hantera, vi handlade bara i nuet. Jag föll för hans brister. Lyckades på något sätt älska det som sårade mig, att han inte hörde av sig särskilt ofta, att jag aldrig visste vad han ville då han valde att inte uttrycka sig om det särskilt väl. Jag vände det negativa till någonting positivt, såg hans icke-utalande som någonting spännande, mystiskt. Hans dåliga vana av att inte höra av sig fick mig att tråna efter honom, fick mig att vilja veta mer, varför denna skygghet? Jag trodde att jag trippade på tå, trodde att jag tog det försiktigt för att spara mitt hjärta ett stort sår, men jag hade fel. Jag kastade mig in i någonting jag inte visste fanns, någonting jag hoppades fanns men upptäckte ha relativt fel om. Tårar föll från min kind, jag ville inte tala om det. Jag ville bara luta mitt då alldeles för tunga huvud mot min bästa väns axel vilket jag gjorde, hon är helt underbar. Saken är den att jag från början hade aningen om detta. Saken är även den att vi båda visste från början. Det skulle bli såhär. Den ena skulle stå som ett frågetecken och undra vad, varför, hur, den andre skulle stå utan svar. Det underliga är hur jag kunde känna hans hjärtslag slå i takt med mina, oavsett vilken tid på dygnet det var. Jag kunde vakna till av att höra hur hans hjärta slog samtidigt som mitt. Ibland så ville jag bara ligga och skåda hans vackerhet, men jag lät bli för jag vet att han känner sig obekväm. Men jag ville aldrig sova, jag ville alltid ta vara på den tid vi hade då den var knapp. Visste att jag aldrig skulle ta någonting för givet, att det bara skadar. Jag vill aldrig ångra någonting som en gång fått mig att le, jag ångrar inte dig, även fast du bringade mycket sorg för mig men även för andra. Ser jag det positivt måste jag säga att jag denna gång aldrig tog någonting för givet, jag tog vara på varenda minut och sekund jag tillbringade med dig. Nu saknar jag dig, och det lär jag göra ett tag framöver. Det känns annorlunda, skrämmande, att andas utan din luft i mina lungor. Nu ska jag leva med ett hjärta som söker, som längtar, som saknar, som vill, ett hjärta som är mer förstört än en trasdocka. Men jag gav mig själv in i det i vetskapen om hur det skulle kunna sluta. Jag får skylla mig själv och jag ångrar inte dig en sekund, du är helt fantastisk.

Solen gör väl vilken människa som helst snäppet lyckligare.
Våren är påväg nu, jag känner det i luften och ser det på alla de inåtvända människor som börjar få ett leende på läpparna. Jag hör det på alla fåglar som kvittrar högre än någonsin och märker det genom synen av asfalt. Det positiva med att verkligen avsky vintern som jag gör är att man varje år får en nystart då våren och sommaren tar vid, då får man helt plötsligt tilbaka lite utav den livsglädje man förlorat under den deprimerande vintern. Jag vet att jag aldrig kommer att sluta beundras av de vackra blommorna som växer till liv under våren, inte heller av hur stor påverkan ljuset har på oss människor, hur mycket gladare vi blir. Nej, utan tvekan, jag älskar våren och sommaren och uppskattar deras ankomst något otroligt.

När jag ser dig är det som om att ingenting annat existerar. Hela min själ och hela mitt hjärta ler åt dig så fort du är nära även fast du utsatt både min själ och mitt hjärta för smärta. Inte trodde jag att jag skulle falla så lätt, inte trodde jag att jag skulle bli beroende så snabbt. Du har den där mystiken jag trånar efter, den där hemlighetsfulla sidan jag egentligen avskyr att älska. Du ler mot mig med ett leende omöjligt att tolka, du ser på mig med en blick så intensiv, svårt att avgöra vad den vill säga. Mina muskler krampar i vetskap om att du kanske aldrig kommer tillbaka, mina ögon tåras av tanken att du kanske inte menat det du sagt, mitt hjärta smärtar av känslan att vara ifrån dig. Vill inte förlora dig som en person i mitt liv även ifall jag är tvungen att släppa dig på det stadiet jag vill ha dig som mest. Jag är hellre ledsen med dig än glad utan dig, hellre vän med dig med ett sår i hjärtat som bara kan läkas av din kärlek än att vara utan dig med ett hjärta som kanske kan läkas efter ett tag. Förlåt är ett ord jag har svårt att ignorera, oavsett om personen i fråga menar det eller inte. Du menade  det inte när du bad om ursäkt för att du aldrig sa vad du kände, men jag förlät dig ändå. Kanske är jag dum som så lätt bortser från vad som varit, kanske är det inte konstigt då jag annars skulle bli fullkomligt förstörd ifall jag mindes och fastnade i allt som händer. Förvånad blev jag när jag insåg hur jag kände, trodde verkligen inte att det skulle kunna gå så långt. Nu spelar jag låtar med hemska, vidriga kärlekstexter istället för glada låtar där basen annars  brukar ta mig till en högre nivå. Det är som om att min livsglädje försvann ur fönstret. Den som lyckas röra mitt hjärta så att jag bryter ihop bland de närmsta av mina vänner som alltid får mig att må bra, den har kommit mig djupt in på livet. Inte rekomenderar jag kärlek någon. Det kan vara så otroligt underbart men med tanke på hur fruktansvärt vidrigt det kan vara vet jag inte om jag kan stå bakom en rekomendation till det. Jag älskar kärlek, men jag hatar det också.

Kavajliknande sak, tee med tryck, armband och prickiga ben. Det är så jag ska tralla runt idag. Sätter på mig ett par glajjor också så att jag kan känna mig extra vårig. Älskar, älskar, älskar våren och solen.

Eftersom att jag är för mesig för att snagga mig till en sidecut så gjorde jag det bästa av situationen, vax och hårspray. Fick en hel del komplimanger om frisyren på festen jag drog på senare. Lite kul sådär, dock måste jag erkänna att jag kände mig aningen småful den kvällen.