lovelivelaugh

Mitt hjärta smärtar sådär olidligt starkt. Sådär mycket så att jag vill lägga mig på golvet och kräla mig till närmaste utväg långt bort ifrån livet. På något underligt sätt vande jag mig vid att ha honom nära, även fast det inte var särskilt ofta jag hade det så. Det var som om att min hjärtrytm hittat ett hjärta med en rytm som passade, som om att mina lungor hade hittat lungor som utvidgades i samma takt, som om att mitt blod hittat blod som pumpade i samma hastighet. Känner ibland att jag överdriver, han hade all rätt att inte ta det lika seriöst som jag gjorde. Ord uttalades inte riktigt angående hur vi skulle agera, hantera, vi handlade bara i nuet. Jag föll för hans brister. Lyckades på något sätt älska det som sårade mig, att han inte hörde av sig särskilt ofta, att jag aldrig visste vad han ville då han valde att inte uttrycka sig om det särskilt väl. Jag vände det negativa till någonting positivt, såg hans icke-utalande som någonting spännande, mystiskt. Hans dåliga vana av att inte höra av sig fick mig att tråna efter honom, fick mig att vilja veta mer, varför denna skygghet? Jag trodde att jag trippade på tå, trodde att jag tog det försiktigt för att spara mitt hjärta ett stort sår, men jag hade fel. Jag kastade mig in i någonting jag inte visste fanns, någonting jag hoppades fanns men upptäckte ha relativt fel om. Tårar föll från min kind, jag ville inte tala om det. Jag ville bara luta mitt då alldeles för tunga huvud mot min bästa väns axel vilket jag gjorde, hon är helt underbar. Saken är den att jag från början hade aningen om detta. Saken är även den att vi båda visste från början. Det skulle bli såhär. Den ena skulle stå som ett frågetecken och undra vad, varför, hur, den andre skulle stå utan svar. Det underliga är hur jag kunde känna hans hjärtslag slå i takt med mina, oavsett vilken tid på dygnet det var. Jag kunde vakna till av att höra hur hans hjärta slog samtidigt som mitt. Ibland så ville jag bara ligga och skåda hans vackerhet, men jag lät bli för jag vet att han känner sig obekväm. Men jag ville aldrig sova, jag ville alltid ta vara på den tid vi hade då den var knapp. Visste att jag aldrig skulle ta någonting för givet, att det bara skadar. Jag vill aldrig ångra någonting som en gång fått mig att le, jag ångrar inte dig, även fast du bringade mycket sorg för mig men även för andra. Ser jag det positivt måste jag säga att jag denna gång aldrig tog någonting för givet, jag tog vara på varenda minut och sekund jag tillbringade med dig. Nu saknar jag dig, och det lär jag göra ett tag framöver. Det känns annorlunda, skrämmande, att andas utan din luft i mina lungor. Nu ska jag leva med ett hjärta som söker, som längtar, som saknar, som vill, ett hjärta som är mer förstört än en trasdocka. Men jag gav mig själv in i det i vetskapen om hur det skulle kunna sluta. Jag får skylla mig själv och jag ångrar inte dig en sekund, du är helt fantastisk.